Triumftåg

Ibland stannar man till och funderar över vad ord egentligen betyder.

Ett ord jag nyligen stötte på är triumftåg. Det är ett ord som används ganska ofta i olika sammanhang. De flesta kanske vet att det härstammar från romarriket men vad var egentligen ett triumftåg?

 Idag använder man ordet triumf och triumfera i meningen att vinna en seger eller framgång.

Under den romerska antiken avsåg däremot ordet triumf den segerprocession som genomfördes i Rom efter varje lyckat avslutat krig. Det första triumftåget genomfördes enligt bevarade skrifter redan samma år som staden grundades, 753 f.Kr., av Roms förste kung, Romulus. Omkring 350 gånger firade man sedan triumfer i det antika Rom innan det sista segertåget paraderade genom stadens gator år 416 e.Kr. Under åren närmare Roms fall blev tågen fler och fler.

Först och främst tågade naturligtvis triumfatorn själv, den fältherre som vunnit kriget för Rom. Han red i en vagn som drogs av fyra hästar. I processionen som färdades genom triumfbågen in i staden gick också senaten samt längst bak i tåget den romerska hären, som sjöng nidvisor om sin härförare. Offerdjur av olika slag fanns också på plats. Men det var inte bara romare som deltog i processionen. Ett syfte med triumftåget var att visa att man besegrat fiender och erövrat skatter från främmande länder. Därför lät man forsla krigsbyten som silver, guld, elfenben, ädla stenar, statyer och målningar i processionen. Vidare fanns avbildningar av erövrade floder, länder och berg, där varje enskild bild föregicks av en skylt på vilken man kunde läsa platsernas namn. Iscensättningar av strider i fjärran landskap rullade förbi, liksom modeller av intagna städer. Triumftåget var helt enkelt ett vandrande marknadsföringståg för det romerska imperiet.

I Maja Hagermans bok "Det rena landet - Om konsten att uppfinna sina förfäder" beskrivs hur triumftågen som ibland kraftigt överdrev eller firade påhittade segrar också visade upp diverse fångar man tillfångatagit och människor utanför imperiet som såg annorlunda ut, varav många blev offentligt avrättade. Alltså något av en tidig freakshow.

Att skicka strutsar till Coventry

Bild: wikipedia

Coventry är en engelsk industristad med ca. 304,000 invånare. Staden är belägen i mitten av landet, the Midlands. Den är mest känd för sin bilindustri som var orsaken till att den blev en av de värst bombade städerna under andra världskriget. Ett landmärke är katedralen som byggdes upp ur ruinerna av den gamla bombade katedralen.

Nyligen dök talesättet "sent to Coventry" upp. När man säger att man skickar någon till Coventry menar man att man stöter ut eller ignorerar dem. Vad har de stackars Coventryborna gjort för att förtjäna det här?

Termen har sitt ursprung i 1600-talet då Coventry var en liten stad. Under det engelska inbördeskriget skickade Oliver Cromwell en grupp rojalistiska soldater för att sättas i fängelse i Coventry. Den lokala befolkningen som var parlamentariska anhängare ville inte ha någonting med dem att göra. Under mitten av 1900-talet användes ordet ofta i fackdispyter inom industrin för de arbetare som inte stöttade sina fackanslutna medarbetare. Eftersom Coventry var en av de stora industristäderna på den tiden uppstod den konstiga situationen att arbetare blev "skickade till Coventry" trots att de redan var där. 

Tankegångarna går vidare till att stöta ut någon - på engelska "ostracize". Har ordet någonting med stutsar att göra - "ostrich"? Tråkigt nog inte. Att stöta ut någon - "to ostracize" kommer från det grekiska ordet "ostrakon" som betyder trasig kruka. I Aten och andra grekiska städer under antiken skickades medborgare, vars makt eller inflytande ansågs farlig för staten, i exil i fem år eller mer. Varje kandidat för en sådan förvisning var föremål för en demokratisk omröstning. Varje person berättigad att rösta skulle skriva ner namnet på den kandidat de ansåg skulle förvisas på en bit trasig keramik eller lerskärva. Bitarna räknades sedan, och om en person fått tillräckligt många röster skulle personen bli "utfryst".

Bild härifrån

En företeelse som låter skrämmande nära moderna företeelser som TV-programmet Robinson där människor röstas ut med lappskrivning. Var fick då strutsen sitt namn ifrån? Det engelska ordet kommer från ett gammalt franskt ord "ostruce". Det latinska namnet är "struthiocamelus" varifrån den svenska strutsen uppenbarligen fått sitt namn. Struthiocamelus betyder direkt översatt sparvkamel och man kan ana hur förundrade de som först såg en struts var, detta stora respektingivande djur, den fågel som springer snabbast av alla fåglar. Tänk dig att se den uppenbara sig ur en hägring i öknen. Det lilla fjuniga huvudet som på en sparv och den långa halsen som på en kamel, helt logiskt.

Vad svenskar vill göra innan de dör

Bild härifrån.

 De flesta har, om inte en nedskriven lista så i alla fall ett visst antal drömmar som de vill förverkliga i sitt liv. Om man får tro den här undersökningen genomförd av Medborgarskolan i Stockholm så har svenskarna väldigt kreativa drömmar. Och de två översta kan ju dessutom kombineras. 

1. Åka på långresa
2. Lära sig ett främmande språk
3. Skriva en bok
4. Utveckla en konstnärlig talang
5. Lära sig spela ett instrument
6. Lära sig sjunga
7. Simma med delfiner
8. Lära sig dansa
9. Bestiga ett berg eller annat fysiskt utmanande äventyr
10. Gifta sig

Hyperpolyglotter och den flerspråkiga världen

Emil Krebs

Vår engelskalärare Kate föreslog ett blogginlägg om "Postmonolingualism/Hyperpolyglots". Bara försöket att uttala det fick nära nog mitt huvud att explodera. Idén föranleddes av en artikel av Michael Erard där han bland annat diskuterar Yasemin Yildizs teorier om den postenspråkiga världen och hur en kamp har förts de senaste tvåhundra åren mot ett samhällsstyre där man är ett land, ett folk och talar ett språk. 

När vi nu har hela världen vid våra tangentbord och alla möjligheter att resa utomlands så utökas självklart våra språkkunskaper. Många i engelsktalande länder talar enbart sitt modersmål eftersom det inte varit nödvändigt för dem att vara flerspråkiga och många önskar att de hade kunnat ett annat språk. Här i Sverige glömmer vi kanske ibland vilka kunskaper vi bär på. De flesta av oss är tvåspråkiga i och med engelskan som vi får från barnsben. Vi kan dessutom mer eller mindre förstå två av våra grannlandsspråk, danska och norska. Många av oss har läst ett andra och ett tredje språk i skolan så att vi även kan i alla fall lite tyska, franska eller spanska. Vi har säkert plockat upp några fraser av ett antal olika språk på våra semestrar och när man tänker på de språk som står nära oss, de latinska och germanska språken så förstår vi mer än vi kanske tror. Även om du inte talar spanska så kan du säkert lista minst 20 ord eller fraser du känner till på spanska. 


Även om vi med rätta skall vara stolta över detta så finns det de som är värre. De kallas hyperpolyglotter och talar fler än sex språk flytande. Forskning har bedrivits för att komma fram till varför vissa människor har lättare att lära sig språk än andra. Det finns olika teorier, bland annat att det har att göra med en förändring i en del av hjärnan som också kan vara kopplad till vänsterhänthet, homosexualitet, allergi, inlärningssvårigheter, konstnärlighet och matematisk förmåga. En annan teori är att det kan vara ärftligt.

En framstående polyglott var kardinalen Giuseppe Caspar Mezzofanti som levde 1774 – 1849 och lärde sig 39 språk utan att någonsin lämna Italien. Vid en allvarlig sjukdom förlorade han alla sina språk förutom sitt italienska modersmål. Språken kom dock senare tillbaka. Ett annat exempel är Emil Krebs, en tysk sinolog (vetenskapen om det kinesiska språket och kinesisk kultur) som talade 68 språk och klarade av att läsa och skriva på 120 språk.

I det här sammanhanget hjälper det till om man har någon slags överbegåvning eller autism, som den brittiska savanten Daniel Tammet som lärde sig tala isländska på sju dagar.