Om att uppfostra tvåspråkiga barn

Under en lunchdiskussion på Orange Box nyligen insåg vi att flera av oss har en svenskfödd och en utlandsfödd förälder men att ingen av oss blev uppfostrade i tvåspråkighet. Det har funnits personliga skäl för det men det är också sant att forskningen länge varnade för att lära barn två språk. De skulle bli förvirrade, få inlärningssvårigheter och aldrig lära sig ett språk ordentligt utan istället ha två halva språk.

Nu har det visat sig vara tvärt om. Forskning visar att barn föds som språkliga världsmedborgare men att de inom ett år har vant sig vid ljudet av sitt modersmål och lyssnar in sig på de ljud och betoningar som hör till det. Ett barn får simultan tvåspråkighet om det lär sig två språk före tre års ålder. Om ett andra språk etableras efter tre års ålder kallas det successiv tvåspråkighet. Barnen kanske börjar tala något senare än vanligt men får samtidigt förmågan att simultant tänka på två språk.

Det verkar knappt finnas några negativa aspekter alls. Bland annat verkar tvåspråkiga ha en bättre förmåga att sätta sig in i andras situation, de kan enklare blockera det de redan vet och se saken från den andra sidan. Tvåspråkigheten gör att hjärnan ständigt utmanas och hålls levande då två språk alltid konkurrerar i bakhuvudet. Det har även visat sig att tvåspråkiga i lägre grad utvecklar demens i ålderdomen.